Fjärilen

Besvikelsen var stor för Herr Smörblomma. Han hade öppnat sig åt en fladdrande fjäril som plötsligt kom från ingenstans. Den lockade med sina färgglada vingar och snuddade vid honom och såg så ofarlig ut som en blomma, men det var ingen blomma utan en insekt som var ute efter att mätta sin buk, driven av sina antenner som var hennes känselspröt. Hon lät sig helt styras av dem och denna gång visade de på en aptitretande blomma.

Där hon kunde känna av solens strålar dansade hon helt bekymmersfri utan att röras av att andra kanske inte kände solens strålar. Antennerna styrde henne att tillfredsställa alla tillfälliga behov, varaktighet var inget motto för henne. Hon tog för sig av vad tillfället erbjöd. När solen lyste kom hon plötsligt fram och försvann lika fort när solen gick ner.

Denna dag då hon som vanligt fladdrade från blomma till blomma, fladdrade hon också förbi Herr Smörblomma som stod med längtan i blicken och föll för fladdret och färgprakten och lät sig förföras av fjärilens blomlikhet, men då sög hon sig fast och sög ut all blomsaft och Smörblomma blev slokande kvar, sårad, tömd och besviken på mötet.

Tomhetskänslan blandad med farhågan att aldrig mer kunna producera blomsaft och kunna stå där stolt på ängen den gröna gjorde att han drog sig till skuggan, men där fanns heller ingen frid att hämta. Friden fanns i ljuset. Allt skulle fram i ljuset först då kunde friden strömma till. Det som hade blivit fel måste upprättas, därefter skulle friden komma.

Trots det blomlika utseendet var fjärilen till mer skada än nytta genom att enbart följa känselspröten och det som för tillfället lockade. Det var som om fjärilen återspeglade med sitt blomlika utseende, känslan som för tillfället lockar, men är så bedräglig då man öppnar sig för den att den kan leda till de mörkaste hålor.

Stina Rova

start

The butterfly

The disappointment was great for Mr. Buttercup. He had opened to a fluttering butterfly which came from no where. It tempted with its gaily coloured wings and touched him and looked so harmless like a flower, but it wasn´t a flower but an insect which was going to satisfy its belly, chased of her antenns which were her palps. She let her totally be chased of her antenns and this time they showed at an appetizing flower.

Where she could feel the beams of the sun she danced untroubled of that others perhaps couldn´t feel the beams. The antenns guided her to satisfy all occasional needs, durability was not a motto for her. She took what the occasion offered. When the sun shone she came up and at sunset it disappeared.

This day when she as usual fluttered from flower to flower she also passed Mr. Buttercup who stood there with a longingly glance and fell for the fluttering and the gaily colour and let himself be allured but then it suck fixed and sucked all flower juice and Mr. Buttercup was left crestfallen, emptied, hurt, and disappointed of the meeting. The empty space feeling mixed with the fear never to be able to produce flower juice and be able to stand proudly on the green meadow forced him to withdraw to the shadow but there wasn´t any peace to find either. The peace was in the light. Everything must come up to light and then the peace would stream. The things which had gone wrong must be drawing up.

In spite of the flowery look the butterfly is more to harm than to use when it just follows the feeling palps and what for the time being allures. It seems that the butterfly reflects with its look the feeling which allures temporarily but is so deceitful when you open for it that it leads to the darkest holes.

Pörhönen

Pettymys oli suuri Herra Voikukale. Hän oli aukassu ittensä yhele hulmuvalle pörhöiselle mikä tuli tyhjästä. Se houkutteli hänen färilisellä siivillä eikä näytänny niin vaaraliselta näytti vain kukalta. Mutta se ei ollu mikhään kukka ko hyönteinen mikä halusi täyttä vattan seuraamassa hänen antenniä mikkä olit hänen tunte tiet. Se antoi net tävvelisesti johaata ja tällä kertaa net näytit maukhaan kukan.

Missä se saattoi tuntea auringon valot se tansai ilman surusta ja välitämästä vaikka toiset ei tuntenheet auringon valoja. Antennit johtasit hänen tyydythään kaikki hetkiset himot, ei tartteny olla pitkälistä. Se otti mitä hetkinen tarjosi. Ko auringo loisti hän tuli framile ja katosi yhtä hoppua ko se meni alle.

Tänä päivänä ko hän niinku tavalisesti hulmutti kukasta kukhaan se hulmutti kansa siutti Herra Voikukan joka seiso kaipu silmissä ja antoi pörhöisen kukan loisto viettelä hänen. Mutta silloin se imi kiini ja imi ulos kaikki kukansaftin ja Voikukka jäi roikuvhaan, haavoitunheena, tyhjänä ja pettynheenä.

Tyhjys tunte ja pölkö ette ei koskhaan ennä saattaa seisoa ylpeännä vihreitten karkiotten päälä teki ette hän meni varjhoon mutta ei sieläkhään löytynny rauha.

Rauha löyty valossa. Kaikki häätyvät tule esile ennenko rauha tullee. Mikä oon tullu väärin hääty selvittä.

Vaikka pörhönen näytti kukalta se oli enämpi vahinkoksi ko hyöyksi ko se vain seurasi tuntheita ja mikä hetkiväisesti viekotteli. Se olis niinku pörhönen näyttäs tunheet hänen kukka näkölä, tunne mikä hetkisesti viekottelee mutta oon niin petolinen ko sille aukasse ette net vievät kaikhiin pimmeihiin peshiin.