Ansiktet

Ansiktet, min bild för omvärlden.

Två ögon, två öron, två kinder,

en näsa, delad i två delar, en panna, en haka.

Så lika för alla, men ändå mitt ansikte.

Guds avbild, ser, hör, känner, luktar, talar, skapar anda.

Känslan återspeglas i ansiktet,

visar en skiftning, en verkning,

hur väl den än är dold av en mask

så poppar känslan upp och skapar

aktioner i ansiktet, liksom seendets Gud där inget går att dölja,

varje detalj skapar återverkningar i omgivningen.

Överallt där jag går framträder det skapande ansiktet,

ger återklang i hela atmosfären, fyller världen med stämningar

som blir synliga i små veck, ryck, sorgsna ögon, glittrande ögon,

det tudelade ansiktet, där valen så tydligt framträder,

skapar sorg eller glädje.

I ansiktet saknas medelvägar, ingen kompromiss,

blott höger eller vänster, tydlig tudelning

och med denna tudelning bekräfta den seende Gudens ande

och låta det skapade bli gott med ett starkt ställningstagande

för det goda som tydligt kan spåras i ansiktet.

Gränsen mellan höger och vänster avtecknar sig inte på avstånd

men vid fördjupat närmande klarnar distansen på källorna,

liksom Gudsögat särskiljer den medmänskliga kärleken och egoismen

och därmed delaktigheten av Gud, där man valt sida.

Ögat, källan i ansiktet, låter oss ana dess renhet och djup

då sorgen pressar fram det renaste vatten ur källan

men också vid anblicken av att jag ser ögat och ögat ser mig.

Men det är också ett öga som ser med kärlek på allt och alla

och med en sådan nitälskan för rätten att vi stundtals

med vårt mänskliga synfält ser orättfärdighet i det som är djupaste kärlek.

Människa, Guds tillfälliga avbild på jorden,

har den ädlaste uppgiften att återspegla den himmelska glansen

av renhet och kärlek och inblåsa Guds ande i det livlösa.

Stina Rova

The face

My face, the image for the world around

Two eyes, two ears, two cheeks,

a nose divided in two parts, a forhead, a chin.

So alike for everybody but in spite of that my face,

A reproduction of God, sees, hears, feels, smells, speaks, creates spirit.

The feeling is visible in the face,

shows a change, an action,

even if you have concealed it well under a mask,

it will pop up and create actions in the face, just as a God who sees

everything and to whom you can´t hide anything.

Every detail creates reactions in the environment.

Everywhere where I go the creating face will appear,

gives echo in the whole atmosphere,

fills the world with spirits,

which are visible in small wrinkles, jerks, sad eyes, sparkle eyes,

the face divided in two parts where the choices are very evident

creates sorrow or happiness.

There are no middle ways in the face, no compromises, just right or left,

an evident division into two parts which confirm the spirit of God and

let all what will be created be good with a strong standpoint for the good thing

which you evidently can trace in the face.

The border between right and left you can´t see at a distance

but in a deepened approach the distance of the springs will become clearer

as the eye of God will separate the love to humanbeing from egoism

and in this way part of God, where you have chosen the side.

The eye, the spring in the face, will let us imagine the purity and the profundity

when the sadness forces out the most purest water,

but also through the sight that I see the eye and the eye sees me.

It is also an eye which sees with love at all and at everybody

and with such a zeal for the justice that we sometimes

with our human sight see injustice in deepest love.

The humanbeing, God´s occasional reproduction on the earth,

has the vital task to reflect the heavenly glory of purity and love and breathe

God´s spirit to the lifeless being.

Naama

Naama, minun kuva ympäristölle.

Kaks silmää, kaks korvaa, kaks poskea

yks nokka, jaattu kahtheen ossaan

antaa kaikun koko avaruksessa, täyttää mailman tunnelmilla

mikkä näkyvät

Raja oikean ja vasen välilä ei näy kaukaa

mutta ko syvästi likentä niin lähtheen väli näkky,

niinku Jumalan silmät erotavat lähemys rakhauten ittekkyystä

ja sillä mallila osa Jumalhaan, missä oon valittu puolen.

Silmät, lähet naamassa, ilmestyttävät meile niitten puhtaus ja syvvyyten

ko suru painaa framile puhthaan veen

mutta kans siittä näöstä ko mie näen silmän ja silmä näkke minun.

Mutta se oon kansa yks silmä mikä näkkee rakhauella kaikki ja kaikkia

ja niin kovala innola oikehan ette met välistä meän näkötilalta näemä vääryyttä

siistä mikä oon syvvymästa rakhauesta.

Ihmisellä, Jumalan väliaikhasela kuvala maan päälä,

oon se arvokas tehtävä ette peilata sen taivhaan päilyn

puhtauesta ja rakhauesta ja puhaalta Jumalan hengen niihin elotomiihsin.