Tomtarnas härkomst
Sedan urminnes tider har tomtarna sökt ett hemvist. De har alltid varit dömda till att stryka omkring vid husknutarna eller till att vistas i ett avlägset berg. Det har varit en svår tid för tomtarna att aldrig få känna sig hemma någonstans, att alltid leva som flyktingar, så vid den senaste tomtekonferensen beslöt de att skaffa sig en fast bostad.
Tomtefar ville vara modern och lära ut lite medbestämmanderätt till nissarna, så de fick själv välja bostad. Otto, som alltid var först till att ta för sig, valde det högsta trädet. Han tänkte att han därifrån skulle kunna öka sitt begränsade synfält och också bestämma över alla de andra nissarna. Alla skulle se honom och se upp till honom. Han var rädd för blåst och motvind, så han valde ett träd som stod i lä för vinden. Trädet hade vuxit högt för det låg på näringsrik jordmån. Där fanns gott om sol, vatten och näring. Otto tyckte att ett bättre läge hade man inte kunnat skaffa sig.
Feetto valde ett ungt träd. Av årsringarna kunde man räkna ut hur många år trädet var, på grund av att trädet på sommaren fick mer sol, vatten och näring än under vintern och växte då mer och stammen blev ljusare och bredare än under vinterhalvåret då trädet vilade.
Antti kände sig lat och sökte inte dess mer utan tog det närmaste trädet. Nu råkade det vara ett träd som inte brydde sig om någon annan än sig själv. Det ville göra besparingar och inte ge så mycket syre till luften. Enligt naturens lag får man skörda det man har sått, så luften gav inte heller koldioxid åt trädet. Ingen stärkelse kunde då bildas, som var trädets mat och en dag svalt trädet ihjäl. Det sparade sig till döds.
Nisse rusade inte åstad utan satte sig ner för att fundera över situationen. Han vägde för och nackdelar på de olika platserna. Han såg Otto i det höga trädet, men han kände sig inte avundsjuk för han förstod, när han såg att trädtoppen nästan rörde i skyn, att där uppe skulle han inte kunna stanna så länge för det irriterade säkert Gud, som inte ville ge makten åt någon annan, att Otto intagit en så hög position och tagit hans utrymme. Otto var ju trots sin höga position bara en liten parvel.
Han tittade också på hur de andra nissarna bar frukt. De slet och pustade. Det verkade vara ett så mödosamt arbete för dem att bära frukt. De tog dem i säcken och slet och drog med den. Det ville Nisse inte vara med om, så han bestämde sig för att bära frukt som trädet bar. Trädet var bara i kontakt med livgivaren i det ömsesidiga samspelet och då fanns bara frukten där, tillgänglig för alla. Han valde ett ymnigt träd i god jordmån, men också ett träd, som inte stod skyddat mot storm och vind, som hade lärt sig att ta itu med motgångar och kämpa sig igenom. Det trädet gav också mycket frukt. I och med att det gav mycket frukt gav det upphov till mer träd, mer jord, mer syre och mera liv. Nisse hade hittat ett träd som han tyckte var värt att satsa på, ett givande träd. Det var ett levnadssätt som passade tomtars stil och därför ville han leva av det trädet.
Naturens lag är enkel och går som en rak tråd rakt igenom alla påsydda mönster. Det är givandet som i längden lönar sig och därför blev Nisses träd tomtarnas hemvist för det var det enda trädet som överlevde. Ottos majestätiskt höga träd föll för första vinden. Det trädet hade fått allt, men ingen ryggrad så att det kunde bestå inför motgångar. Ungdomens oförnuft ville inte heller tomtarna satsa på i längden, då tomtarna är ett åldrigt släkte och gärna vill ha erfarenheter som grund för sina beslut; för att inte tala om besparingar som ända ifrån begynnelsen har varit tomtars fasa.
Stina Rova
Santa Clausés origin
Since the dawn of the time Santa Clauses have searched for a home. They have always been fated to wander around outside the houses or stay in distant mountain. It has been a difficult time for Santa Clauses, never feeling at home anywhere, living like refugees; so at the last Santa Clausés congress, they decided to get themselves a permanent home.
Father Christmas wanted to be modern and teach the little gnomes about democracy, so they were allowed to choose a home themselves. Otto, who was first in the queue, chose the tallest tree. He thought that from there he would be able to see farther and also decide over the other gnomes. Everyone would be able to see him and look up to him. He was afraid of wind, especially head winds, so he chose a tree that was out of the wind. The tree had grown so tall because it stood in rich soil. It had plenty of sun, water and nutrients. Otto felt there was no better place.
Feetto chose a young tree. You could work out how old the tree was from the year rings, owing to the fact that the tree got more sun, water and nutrients in the summer than in the winter, so the tree grew more in the summer, making the trunk lighter and broader. In winter it rested.
Antti felt lazy and did not searched very far. He took the nearest tree. Now it happened to be a tree which cared for nothing but itself. It wanted to save, and gave very little oxygen to the atmosphere. By the laws of nature, you reap what you sow, so the air consequently did not give much carbon dioxide to the tree. No starch could then be formed, which was the trees food, and one day it starved to death. It had saved itself to death.
Nisse did not rush off, but sat down and thought about things. He weighed up the pros and cons of each place. He saw Otto in the tall tree, but was not envious, because when he saw the treetop almost touching the sky he understood that Otto would not be able to stay there for long, because Otto's high position must be irritating God, who did not hand over power to anyone else. Otto, despite his high position, was just a little fellow.
He also watched how the other gnomes were carrying fruit. They were sweating and puffing. It seemed such hard work for them to carry fruit. They put it in sacks and pulled and tugged at it. Nisse didn't want any of that, so he decided to carry fruit in the same way as the trees bore them. The trees were only in touch with the light-bringer in the mutual interplay, and only there was there fruit, available to everyone. He chose an abundant tree in good soil, which was also a tree that was not protected from the wind and the storms, which had learn to face hardship and win through. That tree also gave plenty of fruit. When giving fruit, it also produced more trees, more soil, more oxygen and more life. Nisse had found a tree that he could live with.
The laws of nature are simple and work without added rules. It is giving that brings longterm rewards, and that is why Nisse's tree became a home for Santa Claus, because it was the only tree that survived. Otto's majestic tree fell at the first wind. That tree had been given everything, but no backbone could not stand up to hardship. Neither was the folly of youth something that attracted the gnomes in the long run, as the gnomes are an old breed, and like to base their decisions on experience; not to speak of saving, which has been a thing of horror to every gnome, right from the start.
Tontuitten asumapaikka
Tontut oon aivan alkuaijasta hakenhee asumapaikkaa. Net oon tuomittu laukkomhaan ympäri huohneen nurkkia elikkä ashuun jossaki kaukhaisessa vaarassa. Se oon ollu huono aika tontuile ette ei koskhaan ole saanhee tuntea itteä kotona, aina vain saanhee ellää ko karkulaiset, niin net viimisessä tonttukonferansissa päätit hakea vakinaisen asumapaikan.
Tonttuisä halusi olla uuenaikhainen ja opettaa tontunpoikia pääthään yhessä ja net sait itte valita asuma-paikan. Otto, joka aina oli ensimäinen othaan, valitti kaikhiin korkeiman puun. Se hunteerasi ette sillä sieltä olis hyvä näkötila ja se saattas hallita tontunpoitten yli. Kaikki näkisit sen ja kattosit ylös siihen. Sillä oli muutenki hankala luottaa muuhun näkötilhaan ko siihen mikä näky silmilä. Se pölkäsi tuulta ja vastusta, niin se valitti puun mikä oli tuulen suojassa. Puu oli kasunu niin korkeaksi sen vuoksi ko se kasusi hyvän maan päälä. Siinä oli paljon aurinkoa, vettä ja ravintoa sai hyvin maasta. Otto piti ette parempa tillaa ei saattanu löytyä.
Feetto valitti nuoren puun. Joka vuosi teki puuhun renkhaan ja siittä saatto räknätä kunka vanhaa puu oli, siksi ette kesälä tuli vaaleampi rengas ko puu sai enämpi aurinkoa, vettä ja ravintoa ko talvela ko puu lepäsi.
Antti oli laiska eikä hakenu enämpää ko otti ensimäisen puun minkä se löysi. Nyt se sattu olheen yks puu mikä ei välittänny misthään muusta ko ittestä, se halusi säästää eikä antanu niin paljon happea/syyreä ilmale. Luonon lain mukhaan kylvöstä saapii ottaa kasvun, se ilmakhaan ei antanu sille koldioxiidiä ja sillä mallila puu säästi ittensä kuolihaaksi.
Nisse ei ollu hopussa. Se hunteerasi tarkasti asian pääle. Se katto tulokset ja menot. Se näki Otun siinä korkeassa puussa, mutta se ei ollu sen takia kathelinen. Se ymmärsi, ko se näki ette puun latva kohta koski taihvaale, ette se ei sielä saattanu tulla viiphyyn pitkhään ko se kiusas Jumala, joka ei halvaa antaa valtaa kelheen muule. Otto tuli häntä siirtämhään laithaan vaikka se ei ollu ko pikkunen pojannaskali. Nisse katto kansa kunka net muut pojat kannot hetelmää. Net veit ja traakasit. Se näytti olheen hankalaa työtä niile. Net otit net säkhiin ja veit ja repustit. Sitä Nisse ei halunu kokea niin se päätti antaa hetelmää niinku puut antavat. Puu ei ollu ko yhtheyessä elämän-antajan kansa niin se hetelmä vain kasusi ja siittä sait kaikki ottaa. Nisse valitti kauhniin puun, hyvässä maassa, mutta se oli kansa puu mikä ei ollu tuulen-suojassa kasunu, mikä oli harjaintunnu taistelheen ja othaan vastuuta. Se anto kansa paljon hetelmää. Ko se anto paljon hetelmää, se anto kansa enämpi puita, enämpi maata, enämpi syyreä ja enämpi elämää. Se oli semmonen antosa puu, tontuitten tyyliä. Siittä puusta kannatti ellää ja Nisse otti sen asumapaikaksi.
Luonon laki oon yksinkertanen ja mennee ko suora lanka kaikitten myöstäritten läpi. Ei siihen kannatte mithään lisätä. Antaminen se kannattaa loppujen lopuksi ja Nissen puusta tuli tontuitten asumapaikka. Se oli ainukainen puu mikä kesti. Otun korkea puu kaatu ensimäisestä tuulesta ja Otto tuli alas ko raketti. Se puu oli saanu kaikkia muuta mutta ei selkärankaa, se ei kestäny vastustamista. Ei tontut haluhnee nuoruuen tyhmyyen päälekhään luottaa ko tontut oon vanhaata polvea ja aina halvaava kokemuksen päätökshiin. Säästämisen puu olis se viiminen puu minkä tontut olisit valinhee elämänpuuksi. Sen jälkiseuraukset tontut oon tietänhee alku alusta jo.