Ormen
I ett rött hus vid en skogsglänta bodde Lars. Där fanns allt vad livet hade att ge. Han andades in friden från skogen och lungorna fylldes med syre som träden generöst delade med sig av. Hans blåa ögon blänkte som vattenspeglar i solglittret. Emellanåt kom en vindpust som rörde om det blonda håret.
Harmonin var fulländad. Det fanns bara ett men och det var att se upp för ormen, den mest förhatliga av alla skogens djur. Mörkrets hålor var dess hemvist därför var den inte synlig, men den lurade på sitt byte med list. Den krälade på marken på sin buk som hade ett hårt lager, den bestod av förhornade fjäll. Där fanns inte plats för någon medömkan. Buken skulle mättas.
Den slingrade sig, förde aldrig rakt in i mörkrets hålor, då hade den blivit genomskådad. Här gällde det att linda in egoismen i ett vackert mönster. Den hade både dålig hörsel och syn därför använde den sig av känslor. Syn och hörsel är inget för ormar. Den kände genom vibrationer i marken, det lägsta vibrationerna, dom djuriska instinkterna. Den lukter sig till bytet och då tungan är kluven får den större smak på bytet. Man behövde ju inte säga så sanningsenligt. Tungan är vapnet.
När den får fast bytet bedövar den först så offret blir handlingsförlamat. Han är ju herre över känslorna så det är bara att sätta en känsla som är mest passande för att få bytet och då kan ormen sluka med huvudet före.
Denna listige orm var granne till Lars. Den var alltid på lur och mycket hungrig med rörliga käkben, den anpassade sig precis till den vibration han kände hos husfolket och där slog han till.
Det fanns en metod att undkomma ormen, men då måste man vara på sin vakt, använda öronen som man hör även det som inte kliar i öronen, se med sina ögon, se även det som kräver uppoffringar och använda sig av ljuset för, för det skyr ormen. Framför allt inte låta sig drivas av känslor för där var ju ormen herre. Den medmänskliga kärleken var ormens värsta fiende. Utav den behövdes det bara en droppe för att få ormen att försvinna, men allt slags slingrande älskade han, därför hade han också ett slingerband på ryggen. De förhornade fjällen såg vackra ut i mönstret. Många tilltalades av utsirligheten, men skrapade man på den så fanns där inte ens extremiteter, ingenting att stå på. Detta fick alla som följde zick-zack banden förr eller senare erfara, men för många kostade den erfarenheten hela deras själ. Därför var ormen också en symbol för döden då den förde till de djupaste och mörkaste hålor.
Som alla andra människor på jorden blev även Lars lurad. Ormen hade kommit åt fina kyrkklockor som klingade vackert. Lars var inte uppmärksam och tilltalades så av klanget så att han blev en flitig gudstjänstbesökare. Där hörde han förstås många goda ord men de gjorde aldrig intrång hos honom då han var så fängslad av ormens ljud i klockorna. Han lärde sig inte att skilja på klangen och ordet och en dag hade klangen fört honom långt bort från ordet även om ordet fanns intill honom.
Där ordet inte fanns levande fick ormen stor makt och en dag befann sig Lars krälande på marken precis som ormen följande de lägsta instinkterna långt bort från ordets vägledning. Detta kunde bara leda till mörkrets hålor och djupt ner där elden brann med en evig låga. Lågorna tog tag i Lars. Smärtan och svedan var olidlig. Lars stönade och vred sig i smärtor och förtvivlan. Han ångrade bittert men mitt i det kompakta mörkret så såg han dock ljuset, ljuset av orden han haft omkring sig och med detta lilla ljus som vägledning kunde han dag för dag klättra närmare ljuset och skaka av sig det brinnande dammet från jordhålan och bli fri från svedan.
.
Käärme
Punasessa talossa mettän laiassa Svenni asuu. Sielä löyty kaikkia mitä elämä saattoi antaa. Se henkii rauhan mettästä ja keukot tävvyt hapeasta mitä puut hyväntahtosesti annoit. Sen siniset silmät loistit niin ko vesipeilit aurinkossa. Tuon tuosta tuuli liikutti sitä vaaloa tukkaa.
Harmoni oli tävvelinen. Sitä ei löytynny ko yksi mutta ja se oli ette olla varovainen käärmheestä, se kaikhiin vaaralisin mettän elukka.
Pimmeyten kaivo oli sen kotipaikka, siksi sitä ei nähny mutta se vahtasii pytöää. Se koikkasi maan päälä vattalensa. Sillä oli kova kuori nahaassa ko siinä oli suomut. Siinä ei ollu tillaa milheen armole kelheen. Vatta piti täyttyää.
Se koikkuii, ei vieny koskhaan suorhiis pimmeytheen, silloin sen olthiis nähty. Siinä hääty pyörittää itterakhauen kauhnhiin myösterhiin. Sillä oli huono kuulo ja näkö siksi se käyttii tuntheita. Kuuleminen ja näkeminen ei ole mikhään käärhmeele. Se tunsi maantärinästä, net matalamat tärinät, net lihaliset instinktit. Se tunti hajusta missä pyytö oli ja ko kieli oli haljettu se sai pareman maun pyythöön. Ei tarttenu aivan totisesti puhua. Kieli oli assein.
Ko se oli saanu kiini pyyön se kuoletti sen ensis ette se ei pystyny mithään tekheen. Käärme hän oon tuntheitten herra, hällä ei ollu ko panna passavan tuntheen ette sai pyyön ja sitten käärme saattoi nielä pää eellä.
Se asuu krannissa, aina passinkissa ja viekolinen. Se oli kauhean nälkhäinen liikkuvaila leukapielilä se soviittii siihen tärihnhään minkä se tunti taloväessä ja siihen se löi pyyöt.
Se löyty yks malli millä pääsi erihnään käärmheestä mutta silloin häätyi kattoa perhään, käyttää korvia millä kuule semmosekki äänet mikkä ei niin kutista korvia, kattoa silmillä, semmosekki mikkä vaativat uhrin ja käyttää valoa siksi ko käärme pölkä valoa.
Kaikkian kaikkia ei antaa tuntheita hallitea ko käärme oli siinä herra. Lähemysrakhaus oli käärmheen varalisin viholinen. Siittä ei tarttenu ko nopan ette sai käärmheen katoahmhaan, mutta kaiken sorttisen vääntämiset se rakasti, siksi sillä oli zikk-zakki raita selän päälä. Net kovat suomot näytit kauhniilta myösterissä. Monet ihastut koreukshiin, mutta ko kuori sen niin sielä ei löytynny ens luita, ei mithään minkä päälä meni seisoa.
Sen sait kaikki jokka seurasit Zikk-zakki-raita kokea joskus mutta monele se kokemuks makso sielun. Sen vuoksi käärme kansa näyttää kuolemma ko se viepi nihin pimmeyten kaivhoon.
Norrabyvägen 168
98063 Kangos