Norrskenet
Vinternattens köld är hård. Himlavalvets mörker täcker jorden. Ljusen tycks långt borta. Stjärnorna fyller himlen, men ger ingen värme dock ger de ljus så man kan vandra ledd av dem. Känslan av övergivenhet fyller den ensliga vandraren på vägen.
Mörkret och kylan trycker ner honom så att han inte ens orkar följa de ljus han har stjärnorna och polstjärnan som så tydligt pekar mot norr. Vart ska han leda sina steg, än hit än dit, men då kommer han ju ingen vart utan stannar på samma fläck. Han tänkte på solen som brukade värma så gott, men varför var den stilla och gjorde ingenting.
Solen är dock aldrig stilla, inte ens då den inte syns, där pågår enorma rörelser ,men det pågår så långt borta så det är omöjligt att med blotta ögat kunna iaktta detta. Vi ser bara verkningarna och där i mörkret så ser han verkningarna, laddade partiklar som kommer från solen mot jorden och dras mot norr. Där sker en kemisk reaktion vid mötet med det jordiska, som får ett överskott av energi. Detta överskott gör dom av med i form av ljus. Där i magnetfältet uppkommer energin. Detta ger extra ljus till den enslige vandraren, han måste blott fortsätta att vandra och ta till vara alla ljus som sänds, inte nonchalera varken det magnetiska norrskenet med laddade partiklar eller polstjärnan som syns så tydligt i norr.
Ljusskenet varierar från grönt, blått och rött och lyser upp den mörka himlen. Det är ämnen i luften som ger de olika färgerna, mycket syre då blir norrskenet grönt, kväve ger den blå färgen och syre och kväve tillsammans den röda färgen. Alla dessa ämnen är livsnödvändiga för livet här på jorden och inget kan tas bort, det jordiska kräver också sina livsförnödenheter för att det ska gå att leva här och allt som är skapat är gott bara man använder sig rätt av det och tar vara på det.
The Northen Light
The coldness of winter is hard. The darkness of the heaven vault covers the earth.
The lights seem far away. The stars fill the sky but they don´t give warmth but they give light so you are able to wander guided by them. Teh feeling of abandonment fille the lonely wanderer on the way.
The darkness and coldness press him down so he can´t manage to follow the lights he has as stars and the North Pole Star which evidently points to north.
Where should he lead his steps, here and there, but then he will not come forward. He thinks of the sun which used to warm well but why was it quiet and didn´t anything.
The sun is however never quiet even when it isn´t visible there are enormous activities but they are so far away so you can´t with naked eye observe that. We just see the effects and there in darkness he sees the effects, loaded particles coming from the sun towards the earth and drawing towards north. There is a chemical reaction in the meeting of the earth and this meeting gives a surplus of energy. This surplus they show with light. In this magnetic field the energy is created. That gives extra lights to the lonely wanderer, he is just abliged to wander and take care of all lights which are sent, not neglect neither the magnetical Northern Lights with loaded particles nor the Pole Star which is evidently visible in the north.
The lights varies from green, blue and red and light up the dark heaven. There are subjects in the air which give the different coloures, much oxygen makes the northern lights green, nitrogen gives the blue colour and oxygen and nitrogen together give the red colour. All these are necessary for the lives here on the earth and you can´t take away anything. The necessaries of life here on the earth demand the needs so you are able to live here and all which is created is good only if you use it right and take care of it.
Stina Rova
Talvikuun pakkanen oli kova. Pimmeys täyttii maan. Valot olit kaukana. Tähet täyttävä taivhaan mutta ei anna yhthään lämpöä ko valoa vain ette saattaa kulkea niitten jälkhiin. Hyljätenyn tunto täyttää sen yksinäisen kulkejan tien päälä.
Pimmeys ja kylmys painava sen alle ette se ei jaksa ens seurata sitä valoa mitä hällä oli, tähet ja pohjantähti mikä niin selvästi näytit pohjosen. Mihinkäs hän johta askelheet, sinne tänne, mutta sitten hän hään ei pääse mihinkhään ko seiso samaassa paikassa. Se hunteerasi aurinkon pääle mikä pruukasi lämmittä niin hyvin, mutta miksis se oli hiljasenna eikä tehny mithään.
Aurinko kyllä ei ole hiljasenna ei ens sillon ko se ei näky, sielä oon valtavia liikutuksia, mutta net ovat niin kaukana ette niitä ei menee palhjaila silmilä nähhä. Met emmä näe ko vaikutukset ja sielä pimmeyessä se näkkee vaikutukset, laajatut partikkelit aurinkosta maan pääle mikä vetävä pohjolhaan. Sielä tullee kemikhaalinen vastavaikutus ko kohta sen maalisen ja siittä tullee liikamäärää voima. Sen liikamäärän net kuluttavat valhoon. Siinä magneetti ilmassa tullee voimaa. Se antaa lisä valoa sille yksinäisele kulkejaale, se hääty vain jatka kulkemisen ja ottaa taltheen kaikki valot mikkä oon lähätetty, ei hyljätä sitä magneetista revontulea laajatuita partikkelitten kansa eikä pohjostähtiä mikä niin selvästä näky pohjolasta.
Valo vaihdellee vihreästä siniseen ja punaaseen ja loista ylös sen pimeän taivhaan. Se oon ainheeta ilmassa mikkä antava net eri färit, paljon hapea tekke revontuulet vihreäksi, kväve antaa sen sinisen färin ja hapea ja kväve yheessä antava sen punasen färin. Kaikki nämät ainheet oon tarpeeliset eläämhään maan päälä eikä mithään saata otta pois, se maalinen vaati kansa elintarvikheet ette täälä saatta ellä ja kaikki mikä oon luottuu oon hyvä jos sen käyttää oiken ja otta vaarin siittä.
Stina Rova