Munnen
Lars var hungrig och svalde den ena munsbiten efter den andra. Han kände sig mätt och la sig att vila. Efter ett tag fick han kramper och smärtor i magen. Han fick störta till toaletten. Det hördes en duns och där kom den ut hela måltiden i oförändrat tillstånd. Maten hade bara gått ner i buken och spottades ut.
Vad hade hänt? Varför hade inte kroppen tagit upp näringen från maten?
Födan behöver en naturlig process för att kunna tillgodotagas. Starten är i munhålan, tänderna tuggar sönder födan och blandar den med saliv som gör den lättare att svälja.
Även den andliga maten måste först tuggas sönder och blandas med saliv innan den sväljs. Man måste ta in den till sin egen situation.
Tungan matar tillsammans med kinderna ner födan mot svalget. Vid intagningen av födan har tungan stor betydelse. Tungan, de ord man uttalar, har makt med sig. Tungan måste samarbeta med det övriga maskineriet för att födan ska tillgodotas. Orden som kommer ur munnen ska ha målet att bygga upp kroppen, inte bryta ner.
På tungan sitter smaksinnesorganen. Orden om uttalas skapar känslor, stämningar på gott och ont. Vissa känslor gör födan omöjlig att inta. Kroppen kväljs, näringen uteblir, därför har tungan den viktigaste funktionen i intagandet av näringen. Om tungan sköter sitt sker det övriga automatiskt, genom matstrupen till magsäcken vidare till tunntarmen där födan sugs upp och blodet transporterar den till kroppens alla delar och håller den vid liv.
Tungan är det viktigaste medlet för livet. Man måste tygla den så att den är i samklang med hela livsprocessen, fylla orden med Guds kärlek som hjälper till att sönderdela maten till kroppens alla celler, se med kärlek in i vars och ens situation och aldrig ensidigt utifrån sin egen hunger, sluka i sig och ge smärtor som hela kroppen känner. Tungan måste vara med vid intagandet av födan.
The mouth
Lars was hungry and he ate one morsel after another in one mouthful. He felt stuff and lay down to rest. After a while he got cramps and pain in the stomach. He had to rush to the toilet. You could hear a bump and the whole meal came out in unchanged condition.
The food had just gone to the paunch and then been spat out.
What had happened? Why hadn´t the body taken in the nourishment from the food?
The food needs a natural process to be able to be available. It starts in the mouth where the teeth chew it in pieces and mix it with saliva so it will be easier to swallow.
Even the spiritual food must be chewed and mixed with saliva before you swallow, you must take in it to your own situation.
The tounge and the cheeks bring the food to the throat. When you take in the food the tounge is of great importance. The tounge, the words you say have power. The tounge must collaborate with the others of the machinery to be able to be available. The words said must have the aim to build up instead of breaking down.
The organs of taste are on the tounge. The words which are said create feelings and atmosphere of good or evil. Some feelings make the food impossible to take in. The body is nauseated, it can´t take in nourishment. That´s why the tounge has the most important function. If the tounge does its task the others will be done automatically, through stomach and gullet to the small intestine where the food is sucked up and the blood transport it to all parts of the body.
The tounge is the most important instrument to life. You have to rein it so it is in harmony with the life process, fill it with the love of God, which helps the food to be cut into pieces to all cells of the body, see with love in each life situation and never just from your own hunger gobble up and give pains which the whole body feels.
The tounge must be involved when taking in food.
Suu
Larsila oli nälkä, yks suupalas toisen perästä meni alle. Sillä oli vatta täynä ja se pani leppäämhään. Vähän perästä sillä tuli vattan kipu ja se häätyi rukattaa hyysikhään.
Kolina kuului ja koko murkina tuli ulos kokohnaisena. Ruoka ei ollu menny ko vathaan ja sieltä suohriis ulos.
Mitäs oli tapahtunnu, miksi ravinto ei olttu otettu halthuun?
Ruoka vaati luonolisen prosessin ette sen saatethaan otta halthuun. Alku oon suussa, missä hamphaat purevat sen kappailhiin ja sekottavat syljen kansa.
Niin se hengelinen ruokaki häävythään purra ja sekotta oman syljen kansa ennen ko nielee, ottaa omhaan tilatheen.
Kieli ja posket vievät ruan kurkhuun. Kieli oon suuressa tarkotuksessa, millä mallila sie käänät kielen, net sanat mitä sie sanot vaikkutavat toiminta. Kielelä oon suuri merkitys yhtheys työssä. Sanoila hääty olla se tarkotus ette rakenta ylös eikä repiä.
Maku osat löytyvät kielessä. Sanat mikkä sanothaan luovat hyvvää eli pahhaa tunnelmaa. Muutamt tuntheet estävät ruan sullaamista. Kurento oksentaa net ulos, ravintoa ei tule, siksi kielelä oon tähelisen tehtävä. Jos kieli tekke mitä hälle kuulu niin net toiset osat toimimat auttomaatisesti.
Kielen häätyy sen vuoksi puhistaa, täyttää Jumalan rakhauella, mikä auttaa ruan menheen pikku ossiin ja joka selhiin, kattoa rakhauella joka ihmisen omhaan tilausuutheen, eikä vain kattoa ommaa nälkää ja niellä yks suupalanen toisen perästä, ette se antaa kipun koko kurnthoon ja kaikki kärsivät.
Kieli hääty olla myötä ruan sullamisessa.