Vattendroppen
Naturen stod i blom, förskönad i högtidsdräkt. Träden susade och utandades liv. Det friska vattnet porlade i källan, men Fader Vatten var ledsen. Han grät. Han såg ut över jorden med sina allseende ögon och sörjde för att han inte fick råda. Alla verkade famla i mörker och ingången till livets källa var trång. Nyckeln var gömd och inte många verkade hitta den.
Den lilla tåren från ögat bestämde sig för att hjälpa de levande varelserna in till källan. Endast tåren kunde vara nyckeln på grund av att den hade förmågan att lösa andra ämnen och på det viset hjälpa in till källan. Man måste smälta samman med tåren, det var det som var hemligheten. Tåren steg ned på jorden och började sin vandring att rädda.
Den var dock liten och oansenlig och såg inte mycket ut för i denna världen och de flesta gick förbi den. En som dock upptäckte Tåren på en gång var Häxan Avundsjuka och hon bestämde sig för att Tåren inte skulle få tala eller verka. Tåren gick fram till kon och frågade:
Vill du följa med till vattenkällan? Kon vände sävligt på huvudet och svarade:
Det är så besvärligt. Här är det gröna ängar och jag har det bra. Jag hinner nog när det är så dags.
Så fortsatte hon sitt eviga idisslande, så länge hon hade något i munnen.Tåren fortsatte fram till hunden. Hunden skällde på långt avstånd och röt:
Det här är mitt revir. Jag ger inte makt åt en oansenlig tår. Min husse ska synas och höras. Jag rättar mig inte efter något genomskinligt och därtill utan stil och elegans, som inte ens kan stå upprätt. Jag vill att min husse ska stå på en piedestal.
Tåren gick fram till grisen och vädjade till den att lämna lorten. Grisen sa:
Jag gillar inte din reningskult. Du används bara till rening. Jag har det bra här. Här får jag göra allt vad jag har lust till. Det här är mitt hem.
Tåren gick fram till ekorren. Ekorren hade så väldigt brått att samla till kommande behov, så bråttom att han t o m glömde de behov han hade för stunden. Han hade inte tid att tala med Tåren. Olyckligtvis svalt ekorren ihjäl. Han vågade inte äta. Han trodde att han behövde maten i framtiden.
Tåren gick fram till räven. Räven var listig och låtsades följa med Tåren i hopp om att få sig en mumsbit. Men när han såg att man skulle in genom porten genom självuppoffrande kärlek drog han sig undan.
Slutligen gick Tåren fram till fisken och frågade om den skulle följa med och fisken svarade:
Jag som lever i det livgivande vattnet ser på en gång din äkthet. Jag följer dig.
Så blev Tåren undanskuffad från den ena efter den andra. Fastän djuren bestod av samma material som den, kände de ingen gemenskap med Tåren, på grund av det oansenliga värde Tåren hade när man såg med lekamliga ögon på det yttre och inte på innehållet. Endast fisken, som älskade det rena vattnet framför alla de andra jordiska beståndsdelarna, fick komma till källan.
The droplet of water
Nature was in bloom, beautiful in festive dress. The trees sighed and breathed life. The fresh water murmured in the spring, but Father Water was sad. He cried. He looked around the world with his eyes which saw everything and was sorry at not being able to rule. Everybody seemed to grope in darkness and the entrance to the spring of life was narrow. The key was hidden and few seemed able to find it. The little droplet from his eye decided to help the beings into the spring. Just the droplet was able to be the key, because it was able to dissolve other substances and in that way help them into the spring. You had to join with the droplet, that was the secret. The droplet got down to the earh and began his rescue mission.
The droplet, however, was small and insignificant, just ordinary, so most beings passed it without noticing. Yet there was one who discovered the droplet at once and it was the witch Jealousy and she decided to forbid the droplet to talk and work.
The droplet walked up to the cow and asked:
– Do you want to follow me to the water spring?
The cow slowly turned her head and answered:
– It's very troublesome. Here I have green meadows. I'll have time later on.
So she continued her eternal chewing the cud as long as she had something in her mouth.
The droplet walked up to the dog. The dog barked at once from a distance and roared:
– This is my territory. I don't give my power to an ordinary droplet. My master must be visible and must be heard. I don't obey anything transparent without even any elegance or style, which can't even stand upright.
The droplet walked up to the pig and appealed it to leave the dirt. The pig said:
- I don't like your clean-living cult. You are just used for cleaning. Here I have a good time. Here I'm able to do whatever I want to. This is my home.
The droplet walked up to the squirrel. The squirrel was in a hurry, storing up for future needs, in such a hurry, that he forgot the need of the present day. He hadn't time to talk with the droplet. Unfortunately the squirrel starved to death. He daren't to eat. He believed that he would need the food in the future.
The droplet walked up to the fox. The fox was cunning and pretended to follow the droplet in hopes of getting a piece of bread. But when he saw that he had to make his entrance by self-sacrificing love he quit.
The droplet walked up to the donkey. The donkey, which had big ears and a little mouth, had grasped, once he had listened well and been quiet, that the droplet was worthwhile so she said:
- Sit on my back and I will guide you to the fish.
The droplet asked the fish if it wanted to keep it company.
- I, who live in the life-giving water, see your genuineness. I follow you.
So the droplet was rejected by one after another. Even though the animals consisted of the same substance as it they didn't feel any spirit of community because of the cheap value the droplet had as you looked with bodily eyes at the external and not at the contents. Just the fish, which loved the pure water more than the other earthly parts, was allowed to come to the spring.
Vesinoppa
Luonto oli kukila, juhlapuvussa. Puut suhisit ja ilmotit elämää. Vesi kuohu lähtheessä, mutta pappa Vesi oli ikävissä. Se itki. Se katto ympäri mailmaa, silmilä mikkä näit kaikki, ja ikävöitti ko se ei saanu hallita. Kaikki näytit haamuilevan pimeässä, ja ovi lähtheesheen oli ahas. Avvain oli piilotettu ja harva ihminen näytti löytävän sitä. Pikkunen vesinoppa Vesipapan silmistä päätti auttaa luontokappalheita lähtheesheen. Ei kukhaan muu ko vesinoppa pystyny olla avvaimenna, siksi ko se oli ainukainen joka saatto sulattaa ainetta. Sitä hääty sulata vesinopan kansa yhtheen ja sillä laila päästä sisäle. Se oli se salhaisuus. Vesinoppa astu maan pääle ja alko kulkemisen pelasthaan.
Vesinoppa oli pikkunen ja ääpätön, aivan tavalinen vesinoppa. Sen vuoksi moni ei huomanu sitä. Yks joka kuitenki huomasi sen oli katheelinen ja kielsi vesinopan puhumasta.
Vesinoppa meni lehmän tykö ja tahto sen matkhaan. Lehmä märehti menheen ja sano:
- Mulla oon hyvä olla täälä. Kyllä sinne kerjethään. Täälä oon niin vihreät karkeat.
Niin se jatko sen iänkaikkista märehtimistä niin pitkhään ko sillä oli jotaki suussa.
Vesinoppa meni koiran tykö. Koira haukku kaukaa ja sano:
- Mie en anna valtaa kelheen pienele vesinopale. Minun isäntä häätyy näkyä ja kuulua. Valta häätyy näkyä. Noppa joka ilman muuta näkkyy läpi. Semmosista mie en välitä.
Vesinoppa meni sian tykö ja tahto ette se jättäs sotkunsa. Sika röhki:
- En mie tykkää sinun puhistuslahkosta. Eihään sinua käytetä ko puhistuksheen. Mulla oon hyvä olla tässä, mie saan tehä sitä mikä minua mielyttää. Tämä oon minun koti.
Vesinoppa meni oravan tykö. Oravalla oli niin paljon töitä koota tulevaa talvea varten ette se ei joutanu ees puhuttelheen vesinoppaa. Oravalla oli epäonni, se nälky kuolihaaksi. Se ei raskinu syä. Se usko ette se tarttis ruan tulevaisuuessa.
Vesinoppa meni ketun tykö. Kettu oli kälmi ja lähti mukamasten vesinopan matkhaan. Se luuli ette se sais jotaki syömistä vain. Mutta ko se näki ette portin läpi piti mennä uhraamisella, se katosi.
Vesinoppa meni oosnan tykö. Oosnala oli suuret korvat ja pieni suu, sen tähen se oli huomanu ette vesi-noppa oli arvokas. Se oli kuunelu hyvin ja puhunu vähemän. Se sano:
-Mie vien sinun kalan tykö.
Vesinoppa kysy kalalta jos se haluais matkhaan. Kala sano:
Mie joka elän siinä elävässä veessä, mie ymmärän, sie olet aivan oikeassa. Mie seuraan sinua.
Sillä mallilla yks ja toinen katto vesinoppaa ylön. Vaikka elukat olit samasta aihneesta ko vesinoppa net ei tuntenhee mithään yhtheyttä siksi ko net kattot vain ulkopuolisesti eikä sisältöä. Vain kala ymmärsi antaa arvoa veele.
Stina Rova