Karo
Till synes snällt och beskedligt ligger Karo utanför dörren, men ändå på sin vakt. Så fort något främmande närmar sig reser sig raggen på honom och ett dovt morrande hörs. Att han är fientlig mot främmande inslag beror inte så mycket på att han har förmågan att skilja mellan rätt och fel utan på social statuskamp. Då något nytt närmar sig är det naturligt för Karo att utmana en maktkamp. Karo är väldigt rädd för andra maktfaktorer.
Han vill ha totalt herravälde över sitt revir. Då han inte har insikt och rättsmedvetande måste han veta om han ska vara herre eller underordna sig. Om han är osäker på maktställningen visar han på sin vilda anfader vargen. Men då han vet att han ska underordna sig är han ett lydigt redskap för husse. Vill husse att han tar till fånga och biter ett offer gör han det utan samvetsförebråelser, för Karo har aldrig lärt sig att använda sin egen hjärna. Allt han gör är på befallning. Att ta egna beslut är helt otänkbart för Karo.
Hela hans energi går ut på att blidka husse, så att besluten blir efter dennes vilja. Husse tycker han är snäll och beskedlig, men frågar man de andra djuren, kommer sanningen från en annan synvinkel och då blir Karo grym.
Karo är begåvad med starkt luktsinne och hjälper husse till gott bete, där det finns någon som lever av grönt bete. Husse talar mycket om jämlikhet, men själv roffar han åt sig där det går. Att själv ge något eller försaka något är inte husses ideologi, men han talar ofta om att andra ska dela med sig. Ibland undrar man hurdan syn på jämlikhet husse har. Han tycker till exempel att harar och hundar ska vara jämlika och vill tvinga hararna att äta kött såsom hundarna gör, men hararna är skapta till att äta gräs. Deras magar kan inte smälta kött lika lite som hundarnas magar kan smälta gräs. Därför kan man inte ge samma mat åt hundar och harar. Man kan ju tro att hundarna skulle vara mer utvecklade än harar, men hundarna behöver någon att leva på, någon som från gräset och den gröna växtligheten har berett näringen åt dem. Harar kan ta all näring själv och klarar sig i längden bättre än hundarna.
Karo är alltid på vakt, bevakar alltid andra och kan egentligen inte klara sig på egen hand. Han roffar åt sig av den näring andra har berett, i stället för att leva av den friska oförstörda gröna näringen. Rättesnörena hämtas från husse i stället för att fråga sitt eget inre rättsinne. Karo har många kamrater och alla hämtar de riktlinjer från husse, därför behöver han och hans kamrater aldrig utbyta åsikter, för det finns bara en som har åsikter och det är husse det. De tar aldrig lärdom från någon annan än husse. Då husse talar lystrar alla hundarna.
Husse lägger fram sin plan, som för hundarna med sina jakt och roffarinstinkter låter väldigt lockande och glamorös. Han har noga förberett hur man tar för sig och sedan delar på bytet. Men i längden klarar sig som sagt hundarna sämre än hararna. De skulle ha lyckats bättre om de skulle ha lärt sig att leva av det gröna i stället för att leva av andras färdigberedda näring, att helt enkelt själv bereda sin näring, använda sitt eget inre för att döma vad som är rätt, ta ljuset från solen som är livgivaren. Solen ger sin energi till de gröna växterna och det är den bästa energi och det bästa ljus man kan använda. Tar man ifrån den behöver man inte döda andra djur för sitt uppehälle och vara en skräck för harar. Man får också som solen vara givare i stället för tagare och får då en annan grund att stå på, en grund som håller i längden.
En dag dog emellertid husse. Hundarna irrar nu herrelösa omkring och fastän romantiska känslor inte är deras valör, så grips de av nostalgi, när de ser tillbaka på den tid då de i härövning fick draga ut.
Karo
Meek and mild Karo lies outside the door but he is on his guard. As soon as something strange is coming closer he bristles up and your can hear a muffled growl. That he is an enemy of strange elements doesn´t due so much to that he can determine between right or wrong but it is a social status fight.
When something new is coming closer it is natural for Karo to call out a fight of strength. Karo is very afraid of other factors of power. He wants to have a total dominion over his territory. When he hasn´t understanding or legal conscience he has to know if he shall be a master or subordinate. If he is uncertain of the position of power he shows at the wild ancestor, the wolf.
But if he knows to subordinate he is a loyal tool for the master. If master wants him to capture and bite he does it without any self-reproach because Karo has never been taught to use his own brain. All he does is on order. To make own decisions is impossible for Karo. All his energy goes to conciliate his master so the desicions is after his willing. The master thinks he is kind and meek but if you ask the other animals the truth will come from another angle of approach and Karo becomes cruel.
Karo is gifted with a strong sense of smell and he helps his master to good pastures where you can find someone grazing of green grass. The master often speaks about equality but if he can he is quick to grab. It isn´t an ideology for the master to give anything of his own or offer anything but he often speaks about that other should do it.
He thinks for instance thar rabbits and dogs would be equal and he wants to force
the rabbits to eat meat as the dogs do but the rabbits are created to eat grass. Their stomachs can´t melt meat neither do the dogs stomachs melt grass. That´s why you can´t give same feed to dogs and rabbits. You could believe that the dogs are more developed than the rabbits, but the dogs need someone to live upon, someone which from the green grass or growth has prepared the nourishment to them. The rabbits can take everything themselves and manage better than the dogs in the long run.
Karo is always on his guard, watches others and doesn´t manage on his own. He robs the nourishment others have prepared instead of living from the fresh undestroyed green growth. The guiding principles are taken from the master instead of asking his own guideline. Karo has many companions and they all take directions from master, that´s why they never need to change opinions, because there is just one who has opinions and that´s the master.
They never learn from anybody else than the master. When he talks all the dogs listen. The master brings the plan, which for the dogs with their hunting and rob instincts seems very tempting and glamorous. He has exactly prepared how to rob and share the prey. However in the long run the dogs manage worse than the rabbits. They would have manage better if they had lived from their own nourishment instead of needing someone else to prepare it, to use their own conscience to know what is right or wrong, take the light from the sun, the life-giver.
The sun gives its energy to the green growth and that´s the best energy and light to use. If you take from it you don´t need to kill other animals for your living and be a horror for the rabbits. You may as the sun give instead of take and then you have another foundation to stand on, a foundation which will last.
However one day the master died. The dogs rove about without a master and even if romantic feelings isn´t their denomination they are filled with nostalgia when they look back to that time when they together could take up arms against.
Siivosti ja rauhalisesti Kaaru makkaa oven eessä, mutta kuitenki vahissa. Sillon ko jotaki viehraampaa tullee likemäksi sillon sillä nouseva karvat ylös ja muriseminen kuuluu. Ette se oon vihanen viehraile ei riipu niin paljon siittä ette se ymmärtäs erottaa pahan ja hyvän ko sosiaalista taistelusta tilasta. Ko jotaki uutta tullee likemäksi sille oon luonolista ottaa ylös vallantaistelun. Se kauheasti pölkää muitten valtaa. Se halvaa pittää täyelisen vallan omala aluheela.
Ko sillä ei ittelä ole oikeuentuntoa se häätyy tietää jos se häätyy alistua elikkä olla herra. Niin pitkhään ko se ei tiä kellä oon valta se oon epävarma ja näyttää ette sen esi-isä oon susi. Mutta ko se tietää ette se häätyy alistua niin se oon kuuntelias ase hyssele. Jos hysse halvaa ette se otta kiini ja purree niin se tekkee sen ilman omantunnonvaivaa, ko se ei ole koskhaan oppinu käythään ommaa järkeä. Kaikki mitä se tekkee oon jonku käskystä. Ottaa omia päätöksiä oon aivan mahotonta Kaarule. Sen voimat ja kyky menevät siihen ette olla hyvä hyssele ja olla sille mieliksi. Hysse tykkää ette Kaaru oon siivo ja kuuntelias koira. Mutta jos muilta kysys kyllä tulis tottuus eri näkökannasta.
Kaarula oon mahottoman hyvät haijutuntheet ja se auttaa hysseä hyvile laitumille, sinne missä oon joku joka ellää vihreästä ruasta. Hysse puhhuu paljon tasa-arvosta, mutta itte se rosvoaa mistä saattaa. Se ei ole hyssen iteolokii ette antaa elikkä uhrata, mutta ushein se puhhuu ette muitten pitäs antaa. Kyllä sitä hunteeraa minkälainen näkökanta hysselä oon tasa-arvosta. Se pittää ette jänikset ja koirat oon tasa-arvoset ja halvaa pakottaa jänikset syöhmään lihhaa niinku koirat tekevä, mutta jänikset oon luotu syöhmään kasvia. Niitten mahat ei saata sulattaa lihhaa yhtä vähän ko koiritten mahat saattavat sulatta heiniä. Sen vuoksi ei saata antaa sammaa ruokaa jäniksille ja koirile. Sitä sanothaan ette koirat oon kehittynhee enämpi ko jänikset, mutta net tarvittevat jonku joka siittä vihreästa kasvista tekkee ravinon niile, sitä ei tartte jänikset. Net pystyvät itte saamhaan sen ravinon vihreästä minkä aurinko oon niihin tehny. Sitä ei koirat pysty tekheen ja siksi jänikset klaaraava pitemphään ko koirat ko net ei tartte kethään muuttamhaan sitä vihreätä ravintoa niile.
Kaaru oon aina vahissa, vahtaa aina muita. Se rosvoaa sen ravinon minkä joku muu oon tehny, sen siihan ko ellää siittä piilotetusta vihreästä ravinosta. Elämän ohjeet otethaan hysseltä sen siihan ko omasta päästä. Kaarula oon paljon kaveria ja kaikki näppäävä ohjeet hysseltä, eikä net tartte koskhaan mielipiettä tutkia sen vuoksi ko se ei löy'y ko yks mielipie, ja se mielipie oon hyssen. Net ei ota oppia muilta ko hysseltä. Ko hysse puhhuu niin kaikki koirat kuuntelevva. Hysse pannee esile omat suunitelmat ja se kuuluu koirile, joila oon rosvomieli, kauheasti viekottelemiselta. Hysse oon tähelisesti valmistannu kunka otethaan ittele ja jaethaan saanin. Mutta aijan olhoon jänikset klaaraava paremin ko koirat. Net olisit klaaranhee paremin jos net olisit oppinhee elhään siittä vihreästä joka saapii valon suohraan aurinkosta. Aurinko mikä oon elämän antaja. Aurinko antaa enerkiaa vihreishiin kasviin ja se oon parhain enerkia mitä löytyy ja se parhain valo mitä saattaa käyttää. Jos sitä käyttää niin sitä ei tartte tappaa muita elanon vuoksi ja olla kauhuna jäniksille. Saapii sitte olla niinku aurinko, antaja sen siihan ko ottaja, ja saapi eri pohjan elähmään.
Yhtenä päivänä hysse kuoli. Koirat lunkivat nyt missä vain, ja vaikka romanttiset tuntheet ei kuulu koirile, niilä kuitenki tuntuu koti-ikävä ko net muistava sen aijan ko net yhessä trypissä sait panna perhään.