Minnesblomman
Tyst och stilla stod fröken Förgätmigej och lyste vid dikesrenen, undanskuffad. Den lyste och visade med sin himmelsblåa färg en stänk av himlen mitt i det gråa.
Bilar och andra trafikanter ilade förbi. Hon pockade visserligen på uppmärksamhet då hon sträckte ut sina armar och återgav himlaljuset, men inte många tog sig tid till att stanna till vid henne.
Hennes blåa dräkt och livet i henne vittnade om himlen, om det sköna i skapelsen, om undret vid kontakten med livgivaren. Hennes sällhet kunde dock ingen vid förbifarten ana, men den som stannade upp kunde få höra sällsamma ord, ord som hade läkande kraft och hemligheten i hennes namn, Förgätmigej, att inte glömma henne och gå förbi utan stanna vid himlaljuset vid dikesrenen.
Stanna med öppet sinne, ögonen öppnade med fjällen borttagna, öronen lystrande på lärjungasätt, läppjande med tungan, inandadens doften och kännande med fingertopparna allt i ett intensivt samspel med livgivaren, då öppnar sig blomman i förgätmigej och himlaljusets skatter uppenbaras.
The flower of the memory.
Quiet and tranquil miss ” Forget me not” stood and shone by the ditchside, pushed aside. It shone and showed with its heavenly blue colour a little of the heaven in the grey environment.
The cars and other road-users rushed past. She insisted on attention as she stretched out her arms and reflected the light of heaven, but not many had time to stop at her.
Her blue dress and her life wittned of heaven, about the beauty of creation, about the wonder in contact with the life-giver. No one could imagine her felicity when passing, but the one who stayed could here strange words, words which had healing power and the secret of her name ”forget me not”, not to forget her and not only pass but also stay at the heavenly light at the ditchside.
Stay with open spirit, the eyes opened with the scales peeled off, ears listening as a pupil, tasting with the tongue, breathing the smell and feeling with the fingertips, all that in an intensive cooperation with the life-giver, then the flower will open and the treasures of heaven will be seen.
Älä unhota minua
Aivan rauhalisesti ”Älä unhota minua”seiso ja loisti tiikin laijala, laithaan lykätty. Se loisti ja näytti hänen taivas sinisellä färilä taivhaata harmajassa ympäristössä.
Piilit ja toiset kulkejat rukatit siutti. Se yritti saa huomita ja pani ylös käet ja loisti taivhaan valoa mutta ei monela ollu aikaa pysähtyä hänen tykö.
Hänen sininen puku ja hänen elämä toistit taivhaasta, luonon kauhniista, ja ihmen yhteyessä elämän antajaan kansa. Ei kukhaan saattanu ymmärtä hänen ihmettä, mutta joka pysätty saattoi kuula ihmeitä sanoja, sanat millä olit parantajan lahjat ja salauus hänen nimen kansa ”Älä unhota minua”, ei unhotta häntä ko pysättyä taivhaan valhoon tiikin laijalla.
Pysättyä aukealla mielelä, aukenhella silmilä, suomut korjattu pois, korvat kuuntelamassa niinku optetuks lapsela, makostella kielelä, kovetamalla sormen nokila,kaikki net yhteys työssä elämän antajaan kans, silloin kukka aukennee ja taivhaan aaret tulevat näköselle.