Stina Rova

start

Solstrålepedagogik

Vinden och solstrålen som kämpade om vem som var starkast.

Vinden blåste och ven, den hånlog och tjöt hotfullt. Med dunder och brak visade den sin makt och banade sin väg fram utan hänsyn, enbart för att tillfredsställa sina egna behov. Människorna bävade och böjde sig för vinden. Makten syntes dem kolossal och krävande, så de fann det bäst att gömma sig och hålla sig borta från vinden och dess väsen. Virrvarret av löv svängde den nonchalant på ett ögonblick.

Solstrålens verkningar såg man däremot inte så klart på ett ögonblick. Med ett stilla varande fick den från virrvarret av löv och förmultning ett litet liv att resa sig, i början med stapplande steg, men ändå ett liv som med solstrålens hjälp aktivt började delta i skapelseverket och också bereda sin egen näring och ge upphov till mer liv och näring åt andra med vilka de tillsammans bidrog till samspelet i naturen. Från det meningslösa och döda kunde solstrålen framkalla liv, den behövde bara mer tid än vad vinden behövde för att förstöra. Solstrålen gav och vinden tog.

Kampen på jorden syntes lång och segsliten. På jorden trodde vinden att den var helt överlägsen. Alla hade respekt för vinden; makten var så uppenbar med oljud och spår efter härjningar.

Det var ändå svårt att avgöra vem som var starkast. Man beslöt att gå till botten med det hela och undersöka både strålens och vindens bakgrund. Strålen hade färdats långt. Den härstammade från det inre av solen, där temperatur, tryck och täthet uppnådde enorma värden. Där fanns bara en konsistens, väte, men det pågick aktiva kärnreaktioner, som omvandlade vätet till helium och gjorde strålningen möjlig. Solen kan ses som en källa av kärlek och sanning och omvandlingen som de resultat som kärleken åstadkommer i handling, i strålning. Den är fullkomligt ren, oberoende av tidens och händelsernas skiften, säker, obeveklig, endast ett mål, så tät att det är omöjligt att förändra den, bättre att själv anpassa sig till den. Målet är det lilla livets bästa. En givande kärlek som skickar ut sina strålar för att värma och framkalla liv. Motiven är klara.

Temperaturen är också hög. Den är mått på rörelse och den är hög. Den visar på en sol som är synnerligen aktiv, fastän den bara verkar stå stilla och iaktta oss.

När man hade gått så långt i undersökningen upptäckte man, fastän vindarnas källa och motiv var svåra att upptäcka, att det var solen som åstadkom vindarna. Äntligen kände vinden sig besegrad och skämdes för att den börjat kämpa mot sin skapare.

Strålen får vara en liten bild på den ödmjukes segerrika makt i längden, men också en bild på den rätta pedagogen, som har självutgivande motiv och som lyckas med att få eleven att arbeta och skaffa sin egen näring.

The wind and the sunbeam competing for power.

The wind blew and whined, it smiled scornfully and whistled menacingly. With crashing thunder it showed its power and paved its way without consideration, just to satisfy its own needs. Human beings trembled and bowed to the wind. The power seemed colossal and demanding, so they thought it was best to hide themselves and keep away from the wind. It tossed a confused heap of leaves nonchalantly in a moment. The effects of the sunbeam you couldn't see visible at once. With a quiet presence it was able to create a little existence from the confusion of heap of leaves and mouldering. From the first stumbling steps it began to rise and take part of the creation and make its own nourishment and also give nourishment to other creatures. From what seemed meaningless and dead, the sunbeam was able to create life. It just needed slightly more time than the wind needed to destroy. The sunbeam gave and the wind took.

The struggle on the earth seemed long and tough. On the earth the wind believed that it was superior. Everybody had respect for it. The power was so visible with noise and effects of the blows. It was, however, hard to decide which was the strongest, so they decided to get to the bottom of things. The sunbeam had come from a remote distance. It came from the inner of the sun, where the temperature, pressure and density reach enormous levels. There was just one constant, hydrogen, but the hydrogen was changed into helium and that made the radiance possible. The sun you could see as a source of love and truth and the change as a result which love achieves in action, in radiance. In the interior of the sun the density is great, the absolute love doesn't leak. There is just one way, no sideroads. It's absolutely pure, independent of time and situations, just one aim, sure, inflexible, so dense that it is impossible to change it, it's better to adapt to it. The aim is also the best for the little being. A giving love which sends its radiance to warm and create life. The motives were clear. The temperature is also high. The temperature is the same as activity. It shows a sun which is very active, even if it looks like it's just watching us.

In this examination they also discovered that it was the sun which made the winds. At last the wind felt defeated and it was ashamed of having begun to struggle against its creator. The motives of the wind were harder to find. They were very diffuse.

The sunbeam is an illustration of the victorious power of humility, but also an illustration of a good teacher, whose aim is the pupil's best and who manages to get the pupil learning herself and getting her own nourishment.

Tuuli ja auringonvalo mikkä kamppailit kumpika oli voimakhain.

Tuuli puhalsi ja ulvo, se nauro pilkalisesti ja ulvo uhkaamalla. Kauhealla metelillä se näytti ommaa voimaa ja auko tien, eikä se ollu hienotuntheinen. Sillä ei ollu ko yks tarkotus, ja se oli ette itte tulla tyytyväiseksi. Ihmiset pölkäsit ja pokkasit tuulele. Lehensotkut se pyöhräytti huolimattomisesti yhessä sekunissa.

Auringonvalon vaikutusta ei nähty samala laila yhessä sekunissa. Rauhalisella olemisella se sai pillaintunheesta sotkusta elämän nousemhaan. Ensiksi klinkuila jaloila, mutta kuitenki elämä mikä auringonvalon avula alko othaan ossaa luomisessa ja tekheen ommaa ravintoa ja antamhaan uutta elämää ja ravintoa muilekki joitten kans net yhtheisesti olit osaliset luonon yhtheispelissä. Siittä kuohleesta sotkusta se saatto tehhä elämän, se tarvitti vain pitemän aijan ko tuuli tarvitti pillaamisheen. Aurinko anto ja tuuli otti.

Taistelu maan päälä tuntu pitkältä ja sitkeältä. Maan päälä tuuli usko ette se oli etevämpi. Kaikki orjailit sitä. Voima näky selvästi metelillä ja vaikutukset lyömisen jälkhiin.

Se oli kuitenki paha päästä selvile siittä kuka oli voimakhain ja net päätit mennä juuhriin ja tutkia auringonvalon ja tuulen taustaa. Auringonvalo oli tullu kaukaa. Se tuli auringon sisältä, missä lämpötila, paino ja taajuus nousit korkeishiin mithoin. Sielä ei ollu ko yks konsistensi, vety/väte, mutta siinä oli koko aijan aktiivisia ytinreaktioita mikä teki vetyn heeliymiksi ja teki valon maholiseksi. Aurinko oon ko rakhauen ja tottuuen lähe ja muuttuminen se tulos minkä rakhaus ja tottuus antaa toimituksessa, valossa. Auringon sisälä taajuus oon suuri, se täysi rakhaus ei vua. Sinne ei ole ko yks tie, ei mithään rakoja eikä paisumisia. Se oon täyelisesti puhas, riippumatta aijan ja tapahtumien muutoista, varma, taipumaton, yks päämäärä vain, niin tivis ette sitä ei mene muuttaa, se oon parempi ette itte muuttuu. Päämäärä oon pienele elämälle paras. Antava rakhaus mikä lähättää valoa lämmithään ja tekheen elämää. Mutiivit oon selvät.

Lämpötila oon kansa korkea. Lämpötila oon sama ko aihneitten liikkuminen ja se oon korkea. Aurinko oon kauhean aktiivinen vaikka se näyttää ette se ei ko kattoo meitä.

Ko sitä olthiin menty niin kauas tutkimisessa, sitä huomathiin ette aurinko se teki tuulet, vaikka tuulen tausta oli sekanen eikä sitä ollu niin helppo saaja selvile. Viimen se tuuli tunsi ette se oon häveny ja häpesi ko se huomasi ette se oli alkanu taistelheen ommaa luojaa vasthaan.

Auringonvalo saapii olla kuva nöyrän loppuvoitosta, mutta kuva oikeasta opettajastaki, joka halvaa oppilhaan parasta ja onnistuu opethaan oppilhaat tekheen töitä oman oppimisen vuoksi ja sillä mallila saamhaan oman ravinon.