(Före juni 03)

Skatten vid regnbågens slut

En ström av lycka for över Sven där han satt mitt i ett skimmer av sprakande färger och gnistrande solstrålar i en bädd av fallande solbelysta vattendroppar. Vattendropparna var som stora tårar som bildats av alla mörka moln han hamnat i i sitt sökande av skatter. Redan som ung började han sin jakt av skatter. Då och då fann han något som skimrade lite och han rusade dit, men då han nådde stället visade sig skimret längre borta. På det viset kom han längre och längre bort, så långt bort att han var oförmögen att hitta hem något mer.

Mörkret var kompakt och där han famlade i mörkret föll han ner i en djup grop. Hjälplös kved och jämrade han sig i gropen. Jakten hade varit lång och allt hopp stod ute. Det enda som var kvar var väntan på döden som befriare.

Men mörkret är aldrig så kompakt så det inte finns ett litet ljus för optimisten. Där han låg upptäckte han ett band av ljus. Ljuset verkade långt borta och ouppnåeligt, men en tanke flög ändå i hans huvud. Tänk om han skulle ta riktning efter det ljuset. Han hade ju inget annat ljus. Steg för steg gick han närmare. Till slut stod han mitt i skimret som hade sprakande färger av vattendroppar som mötte solstrålar komna i rak linje direkt från solen, livgivaren. Tårarna hade gett olika färger, minnen, men också bildat en båge, ett förbund, som inte enbart rörde vid jorden utan också hade förankring i himmelen. Bågen bildades i det mörka molnet, men vid närmare granskning var den en del av hela cirkeln, Guds plan.

Det gamla talesättet att det finns en skatt vid regnbågens slut var alltså sant. Tänk om han börjat sin skattjakt vid regnbågen, Guds löften, redan som ung,då hade han undsluppit många vedermödor.

The treasure at the end of the rainbow

A stream of happiness flew through Sven where he sat in a shimmer of sparkling colours and a shower of sparks of sunbeams in a bed of falling sunny waterdrops. The waterdrops were as big tears which were built of all dark clouds he had came to when he had searched for treasures. While still a young boy he began searching for them. Now and then he found something which sparkled a little and he rushed there but then the shimmer seemed to be further. In that wise he gor further and further, so far away that he couldn´t find home any longer.

The darkness was so dense and as he groped about in the dark he fell in a deep pit. Helpless he wailed and moaned in the pit. The pursuit of happiness had been long and all hope had gone. The only thing he could wait for was the death as a rescuer.

But the darkness is never so dense so there isn´t a little light for an optimistic one. As he lay there he caught sight of band of light. It seemed far away but a thought flew through his head. Supposing he should take direction after that light. He hadn´t any other lights. Step by step he got closer. Finally he stood in the middle of the shimmer of sparkling colours of waterdrops which met sunbeams coming straight from the sun, the life-giving.

The tears had given different colours, memories, but they had also built a bow, a covenant which didn´t only touch the earth but also had anchoring in heaven. The bow was built in the dark cloud, but was at closer examination a part of the whole circle, God´s plan.

So then the old phrase that there is a treasure at the end of the rainbow was true. If he had started his pursuit at the rainbow while he still was young, God´s promises, he had avoided many hardships.

Aare

Onnenvirta meni Svennin läpi ko se istu keskelä häikäisevitten färi loistossa päilyväisitten auringovilahduksen seurassa. Siinä oli ko peti alle tulevaisista vesinopista. Vesinopat olit niinku suuret kyynelheet mikkä olit tulheet ko hän oli tullu pimmeisiin pilvhiin hakemissa aarheita.

Nuorena jo hän alkoi aaren hakhuun. Välistä hän löysi jotaki mikä päilyy ja hän rukahti sinne mutta ko se pääsi sinne niin päily loisti vain kaukenpa. Sillä mallila hän tuli kauemaksi ja kauemaksi, niin kauas ette hän ei ennä löytänny kotia.

Pimmeys oli kompakti ja sielä missä hän söykysi hän lankesi syvhään kuophaan. Avutomanna hän nauku ja inusi. Pyytö oli ollu pitkälinen ja kaikki toivhoot olit jäänheet. Ainoas mikä oli jäljelä oli ootto kuolemhaan ette tulis pelasthaan.

Mutta pimmeys ei ole koskhaan niin pimeä ette ei löyý yhthään valoa joka oon optimisti.

Sielä missä hän makkasi hän huomasi valoraijan. Valo näytti niin kaukana ja saavuttamatona mutta yks ajatus tuli hälle kuitenki päähän. Jos hän ottais suunan siihen valhoon. Ei hällä hän ollu muuta valoa. Askel askel perästä hän meni likemäksi. Viimen hän seiso keskelä häikäiväisitten vesinopan färissä mikkä kohtasit auringovilaudukset suorhiis tulosta auringosta, elämän antajasta.

Kyynelheet olit antanheet monet färi, muistot, mutta net olit kansa tehneet kaaren, yhen liiton, mikä ei ainoanstans koskenu maaahan ko taivhaasenki. Kaare tuli siinä pimeässä pilvessä mutta oli ko paremin kattoi osa koko renkhaasta, Jumalan järjemysestä.

Se vanha sanalasku ette aare löyty saekaaren lopusta oli tosi. Sano jos hän olis alkanu hakheen aaretta saen kaaresta nuorena jo, Jumalan luppamisesta, hän olis säilyny monesta pahaasta.