Kroppen

Vinden piskade och slet. Förvirringen var stor. Allt var sönderslaget, själva hjärtat höll på att brista. Hjärtat som var motorn fick arbeta ensamt och isolerat utan några delar att sända sitt dyrbara blod till, blodet som innehöll näringsämnen och syre till kroppen. Avfallsprodukter tog det på återvägen och förde bort från kroppen. Allt var utspritt, en hand kunde ses på den kalla stenen, en annan i riset. Ut ur stenröset stack ena foten fram, den andra var osynlig. Det som skulle vara en enhet var splittrat utan möjlighet att överleva var för sig.

Då hördes en stilla susning av en annan vind, livets ande blåste, ett gny hördes och benen fogades tillsammans, två händer som spegelbilder till varann fördes tillsammans i bön, två ögon följdes åt, två öron lystrade, två kinder kände tårarna rinna, två fötter började gå i takt, en underbar duett av två likartade instrument som fått sin puls från samma hjärta ljöd skapat av Livets Herre och bundet samman med blodet.

En härlig tudelning öppnar sig och ger stadga och balans till kroppen, hjälper den att stå upprätt och finna vägar på livets stig. Skapelsens fullkomning där ande kropp och själ förenas, där naturens skiftningar av sol, mörka moln, regn och vind blott har ett syfte att skapa mer liv. Solen att ge det livsnödvändiga ljuset, molnen att leda, regnet att vattna och vinden inte att skingra utan att föra närmare varandra, där de olika skiftningarna bara tjänar fullkomningen i skapelsen.

Stina Rova

start

The body

It is stormy. The wind beated and tore. The confusion was great. All was broken, the heart itself was bursting. The heart which was the engine had to work alone and isolated without any parts to send its worthful blood to, the blood which contained nutritive substances and oxygen to the body. It removed away the slag on the way back out from the body.

Everything was spread out, one hand you could see on the cold stone, another among the twigs. One foot stuck out from a heap of stones. The other foot was invisible. What was aimed to be a unit was spread out without any possibilties to survive on own.

Then you heard a silent sough of another wind, the spirit of life blew, a murmur was heard and the legs were joined together, two hands as reflected image were brought together in prayer, two eyes followed each other, two ears listened, two cheeks felt the tears flowing, two feet started to keep in step, a wonderful duo of two instruments which had got the pulse from the same heart, from Lord of Life and bound united in the blood.

A splendid dividing into two parts opens and gives steadiness and balance to the body and helps it

to walk straight and find ways in the paths of life. The perfection of creation where the spirit and the soul are united, where the changes of nature from sun, dark clouds, rain and wind just have one aim, to create more life. The sun to give the necessity of light, the clouds to lead, the rain to water and the wind not to to spread but bring closer together, where the different changes just work to bring the perfection of creation.

Kurento

Tuisku meltosi. Tuuli löi ja repi. Eksyminen oli suuri. Kaikki olit menheet rikki. Itte syän oli halkeamassa. Syän mikä oli muturi häätyi yksin tehhä töitä ei saattanu mihinkhään lähättä sitä kallista verta missä ravinto löyty ja hapaa kurenon ossiin. Jäänökset se vei menessä pois.

Kaikki oli hajotettu, yks käsi näkyi kylmän kiven päälä, toinen risuitten välissä,yks jalka löyty kivikössä, toinen jalka oli kaoksissa. Se mikä piti olla yheenä olthiin hajotettu, ilman mithään maholisuutta ellä erossa toisista.

Sitten kuului yks muu tuuli, elämän tuuli, motiseminen kuului ja jalat menit yhtheen, kaks kättää panthiin ristiin, kaks silmää seurasit toisia, kaks korvaa kuuntelit, kaks poskea tunsit kyynelheet valoamassa, kaks jalkaa aloit marsiin tahiissa, ihmelinen duo peli mikä sai pulsin samaasta syämestä, Herralta, siottu yhtheen verelä.

Ihmelin kahtheen ossaan jaettu kurento aukeni ja antoi vahvuutta ja palansia ja auttoi kulkenmhaan suorassa ja löytämhään tiet elämän polkuissa. Se täytelinen luomus missä sielu ja hengi oon yhteyessä, missä luonon muutoksilla niinku aurinkopaistheela, satheela, tuulela, pimmeilä pilvilä ei ollu ko yks tarkotus että laittaa uutta elämä. Aurinko anthaan valoa, pilvet johthaamhaan, sae anthaan vettää, tuuli ei ette hajothaan ko viemhään yhtheen. Kaikki net eri muutokset vain vaikutamhaan ette saa luonon täytethyyn.Kroppen

Vinden piskade och slet. Förvirringen var stor. Allt var sönderslaget, själva hjärtat höll på att brista. Hjärtat som var motorn fick arbeta ensamt och isolerat utan några delar att sända sitt dyrbara blod till, blodet som innehöll näringsämnen och syre till kroppen. Avfallsprodukter tog det på återvägen och förde bort från kroppen. Allt var utspritt, en hand kunde ses på den kalla stenen, en annan i riset. Ut ur stenröset stack ena foten fram, den andra var osynlig. Det som skulle vara en enhet var splittrat utan möjlighet att överleva var för sig.

Då hördes en stilla susning av en annan vind, livets ande blåste, ett gny hördes och benen fogades tillsammans, två händer som spegelbilder till varann fördes tillsammans i bön, två ögon följdes åt, två öron lystrade, två kinder kände tårarna rinna, två fötter började gå i takt, en underbar duett av två likartade instrument som fått sin puls från samma hjärta ljöd skapat av Livets Herre och bundet samman med blodet.

En härlig tudelning öppnar sig och ger stadga och balans till kroppen, hjälper den att stå upprätt och finna vägar på livets stig. Skapelsens fullkomning där ande kropp och själ förenas, där naturens skiftningar av sol, mörka moln, regn och vind blott har ett syfte att skapa mer liv. Solen att ge det livsnödvändiga ljuset, molnen att leda, regnet att vattna och vinden inte att skingra utan att föra närmare varandra, där de olika skiftningarna bara tjänar fullkomningen i skapelsen.

Stina Rova

start

The body

It is stormy. The wind beated and tore. The confusion was great. All was broken, the heart itself was bursting. The heart which was the engine had to work alone and isolated without any parts to send its worthful blood to, the blood which contained nutritive substances and oxygen to the body. It removed away the slag on the way back out from the body.

Everything was spread out, one hand you could see on the cold stone, another among the twigs. One foot stuck out from a heap of stones. The other foot was invisible. What was aimed to be a unit was spread out without any possibilties to survive on own.

Then you heard a silent sough of another wind, the spirit of life blew, a murmur was heard and the legs were joined together, two hands as reflected image were brought together in prayer, two eyes followed each other, two ears listened, two cheeks felt the tears flowing, two feet started to keep in step, a wonderful duo of two instruments which had got the pulse from the same heart, from Lord of Life and bound united in the blood.

A splendid dividing into two parts opens and gives steadiness and balance to the body and helps it

to walk straight and find ways in the paths of life. The perfection of creation where the spirit and the soul are united, where the changes of nature from sun, dark clouds, rain and wind just have one aim, to create more life. The sun to give the necessity of light, the clouds to lead, the rain to water and the wind not to to spread but bring closer together, where the different changes just work to bring the perfection of creation.

Kurento

Tuisku meltosi. Tuuli löi ja repi. Eksyminen oli suuri. Kaikki olit menheet rikki. Itte syän oli halkeamassa. Syän mikä oli muturi häätyi yksin tehhä töitä ei saattanu mihinkhään lähättä sitä kallista verta missä ravinto löyty ja hapaa kurenon ossiin. Jäänökset se vei menessä pois.

Kaikki oli hajotettu, yks käsi näkyi kylmän kiven päälä, toinen risuitten välissä,yks jalka löyty kivikössä, toinen jalka oli kaoksissa. Se mikä piti olla yheenä olthiin hajotettu, ilman mithään maholisuutta ellä erossa toisista.

Sitten kuului yks muu tuuli, elämän tuuli, motiseminen kuului ja jalat menit yhtheen, kaks kättää panthiin ristiin, kaks silmää seurasit toisia, kaks korvaa kuuntelit, kaks poskea tunsit kyynelheet valoamassa, kaks jalkaa aloit marsiin tahiissa, ihmelinen duo peli mikä sai pulsin samaasta syämestä, Herralta, siottu yhtheen verelä.

Ihmelin kahtheen ossaan jaettu kurento aukeni ja antoi vahvuutta ja palansia ja auttoi kulkenmhaan suorassa ja löytämhään tiet elämän polkuissa. Se täytelinen luomus missä sielu ja hengi oon yhteyessä, missä luonon muutoksilla niinku aurinkopaistheela, satheela, tuulela, pimmeilä pilvilä ei ollu ko yks tarkotus että laittaa uutta elämä. Aurinko anthaan valoa, pilvet johthaamhaan, sae anthaan vettää, tuuli ei ette hajothaan ko viemhään yhtheen. Kaikki net eri muutokset vain vaikutamhaan ette saa luonon täytethyyn.Kroppen

Vinden piskade och slet. Förvirringen var stor. Allt var sönderslaget, själva hjärtat höll på att brista. Hjärtat som var motorn fick arbeta ensamt och isolerat utan några delar att sända sitt dyrbara blod till, blodet som innehöll näringsämnen och syre till kroppen. Avfallsprodukter tog det på återvägen och förde bort från kroppen. Allt var utspritt, en hand kunde ses på den kalla stenen, en annan i riset. Ut ur stenröset stack ena foten fram, den andra var osynlig. Det som skulle vara en enhet var splittrat utan möjlighet att överleva var för sig.

Då hördes en stilla susning av en annan vind, livets ande blåste, ett gny hördes och benen fogades tillsammans, två händer som spegelbilder till varann fördes tillsammans i bön, två ögon följdes åt, två öron lystrade, två kinder kände tårarna rinna, två fötter började gå i takt, en underbar duett av två likartade instrument som fått sin puls från samma hjärta ljöd skapat av Livets Herre och bundet samman med blodet.

En härlig tudelning öppnar sig och ger stadga och balans till kroppen, hjälper den att stå upprätt och finna vägar på livets stig. Skapelsens fullkomning där ande kropp och själ förenas, där naturens skiftningar av sol, mörka moln, regn och vind blott har ett syfte att skapa mer liv. Solen att ge det livsnödvändiga ljuset, molnen att leda, regnet att vattna och vinden inte att skingra utan att föra närmare varandra, där de olika skiftningarna bara tjänar fullkomningen i skapelsen.

Stina Rova

start

The body

It is stormy. The wind beated and tore. The confusion was great. All was broken, the heart itself was bursting. The heart which was the engine had to work alone and isolated without any parts to send its worthful blood to, the blood which contained nutritive substances and oxygen to the body. It removed away the slag on the way back out from the body.

Everything was spread out, one hand you could see on the cold stone, another among the twigs. One foot stuck out from a heap of stones. The other foot was invisible. What was aimed to be a unit was spread out without any possibilties to survive on own.

Then you heard a silent sough of another wind, the spirit of life blew, a murmur was heard and the legs were joined together, two hands as reflected image were brought together in prayer, two eyes followed each other, two ears listened, two cheeks felt the tears flowing, two feet started to keep in step, a wonderful duo of two instruments which had got the pulse from the same heart, from Lord of Life and bound united in the blood.

A splendid dividing into two parts opens and gives steadiness and balance to the body and helps it

to walk straight and find ways in the paths of life. The perfection of creation where the spirit and the soul are united, where the changes of nature from sun, dark clouds, rain and wind just have one aim, to create more life. The sun to give the necessity of light, the clouds to lead, the rain to water and the wind not to to spread but bring closer together, where the different changes just work to bring the perfection of creation.

Kurento

Tuisku meltosi. Tuuli löi ja repi. Eksyminen oli suuri. Kaikki olit menheet rikki. Itte syän oli halkeamassa. Syän mikä oli muturi häätyi yksin tehhä töitä ei saattanu mihinkhään lähättä sitä kallista verta missä ravinto löyty ja hapaa kurenon ossiin. Jäänökset se vei menessä pois.

Kaikki oli hajotettu, yks käsi näkyi kylmän kiven päälä, toinen risuitten välissä,yks jalka löyty kivikössä, toinen jalka oli kaoksissa. Se mikä piti olla yheenä olthiin hajotettu, ilman mithään maholisuutta ellä erossa toisista.

Sitten kuului yks muu tuuli, elämän tuuli, motiseminen kuului ja jalat menit yhtheen, kaks kättää panthiin ristiin, kaks silmää seurasit toisia, kaks korvaa kuuntelit, kaks poskea tunsit kyynelheet valoamassa, kaks jalkaa aloit marsiin tahiissa, ihmelinen duo peli mikä sai pulsin samaasta syämestä, Herralta, siottu yhtheen verelä.

Ihmelin kahtheen ossaan jaettu kurento aukeni ja antoi vahvuutta ja palansia ja auttoi kulkenmhaan suorassa ja löytämhään tiet elämän polkuissa. Se täytelinen luomus missä sielu ja hengi oon yhteyessä, missä luonon muutoksilla niinku aurinkopaistheela, satheela, tuulela, pimmeilä pilvilä ei ollu ko yks tarkotus että laittaa uutta elämä. Aurinko anthaan valoa, pilvet johthaamhaan, sae anthaan vettää, tuuli ei ette hajothaan ko viemhään yhtheen. Kaikki net eri muutokset vain vaikutamhaan ette saa luonon täytethyyn.v